Jag ska erkänna... jag är rädd för tiden. Tiden går alldeles för fort och jag känner att jag inte hinner med. Jag känner mig gammal... och jag är tjugotvå. Och det är just det folk säger, "men Sofie, du e ju så ung, du har hela livet framför dig". Ja... men vad händer om jag inte gör "rätt" val, eller inte hinner göra allt jag vill... hur ska jag då känna mig tillfredsställd när jag är 45 och råkade hamna på nått halvtrist jobb, bara för att jag gjorde fel karriärsval?
Jag vet samtidigt att det är slöseri med tid att ens ha såna här tankar. Jag borde ju egentligen bara satsa på det jag tycker är kul och jag vet innerst inne att jag har många år kvar att leva och alla gör på sitt egna sätt. Jag ska bara hitta mitt.
Tiden är dock min ständiga fiende. Den är allas fiende och vi måste alla lära oss att tackla den. Detta påhittade fenomen som människan hittat på för att vi ska leva i en vardag kantad av stress.
Jag känner mig inte ett dugg lugn.
